a moment

Day 7 a moment

När jag såg denna rubrik så var min hemska operation det ända jag kunde tänka på. 

Så jag tänkte berätta om den för er som inte vet och ännu en gång för er som vet, eftersom detta var en kort stund av hela mitt liv som förändrade mitt liv. 

När jag gick i årskurs sex så skulle vi göra en rutinkontroll hos skolsköterskan, man kollar igen mer eller mindre kroppen för att se att det växer rätt. När skolsköterskan skulle kolla igenom min rygg och ryggraden så att allt såg bra ut så blev hon tyst och kollade på mig snopet, hon frågade sedan ifall jag hade ont i ryggen och just då så hade jag inte alls ont i ryggen, jag kände ingenting som var fel, men det gjorde hon. 

Skolsköterskan uppmärksammade att jag hade något som kallas skolios i ryggen, det gör att ryggraden växer snett istället för rakt och i vissa fall även twinad, vilket min rygg gjorde. 

Det dröjde inte länge innan jag fick åka på koll i Karlstad för att se hur farligt det egentligen var. Läkarna i Karlstad  tyckte att jag skulle börja använda korsett för att se ifall ryggen skulle "tvinga" sig in i rätt riktning för att sedan kunna börja växa normalt, jag slarvade en hel del med denna korsett eftersom att jag kände att jag inte alls mådde bra utav den, det gjorde fruktansvärt ont och jag blev arg och sur varje dag. 

Tillslut beslöt jag mig för att sluta med den så jag lämnade tillbaka den och tackade för mig. 

Efter några månader så vaknade jag upp en morgon och insåg själv att det inte var en bra idé, jag hade börjat fått ont i ryggen och kände att jag var tvungen att göra någonting åt det, nästa dag bokade jag och mamma in en tid hos ortopeden i Karlstad, där de ännu en gång tog bilder och kollade hur många procent som var fel i ryggen. Läkarna berättade sedan för mig att jag inte hade så mycket fel för att det nu kunde göra någonting åt det mer än korsetten, men det var då redan också för sent. 

Jag trodde inte alls på läkarna och kände på mig att det inte stämde, det var något som inte kändes rätt. 

Mamma och jag fick ännu en tid inbokad fast nu hos ortopeden i Göteborg. 

Jag hann knappt komma in till underskötningsrummet innan doktorn sa till mig " du ska opereras och det är brottom" mitt hjärta slog i hundra och jag ville bara springa där ifrån, jag hade en fel kurva på ryggraden som var på ca 56procent, vilket är väldigt mycket, operation skall ske över 40procent. 

På vägen hem från sjukhuset gick hundra miljarder tankar i mitt huvud, jag grät hela tiden och var livrädd, jag visste att jag skulle få operera mig snart, att det fanns risker med operationen men även risker med att inte tacka ja till den. 

Om jag valde att tacka nej kunde jag hamna i rullstol vid 30-40 års ålder, jag kunde kanske aldrig mer orka stå på mina ben,  tog jag operationen så fanns det risker med att bli förlamad, att nervsystemet inte skulle hålla eller att jag inte skulle vakna upp igen. 

Det var en smärtsam tid för både mig och min familj att smälta allting. 

Dagen kom och operationen skulle göras, vi kom dit på kvällen innan det skulle ske, jag fick lite mediciner, fick duscha för tredje gången i en speciell tvål utan dofter, jag fick dropp och sedan dags att sova. 

Natten var lång och jobbig, det var mycket att ta in. 

Morgonen kom och jag minns inte ens att läkarna kom och hämtade mig då jag redan var borta av all medicin som jag fick för att lugna mig,

Operations tiden var på ca 5timmar och efter 9timmar kunde jag komma ut till intensiven igen, operationen hade gått bra men jag var väldigt dålig, hade höga doser utav alla möjliga smärtstillande och slangar, EKG och  allt ni bara kan tänka er inkopplat till min kropp. 

Mitt medvetande var inte ikapp mig riktigt än. Mamma, pappa, och Mathias kom in och skulle hälsa på mig efter operationen men det var nästan ingen idé ,det fick ingen kontakt med mig, jag var alldeles för borta, och läkarna bad dem att gå, vänta tills imorgon istället när hon är mer vaken. 

På sjukhuset låg jag i 12 dagar, efter de tolv dagarna skulle jag för första gången efter operationen testa att sätta mig upp, jag svimmade! 

Hemkommen med bår och sängliggades i några veckor så kunde jag börja gå och klara mig allt bättre själv, mindre mediciner och mer sömn om nätterna. 

Under ett tag hade jag hemundervisning från skolan och efter det så kunde jag börja komma tillbaka till skolan någon dag i veckan, och sist heltid igen. 

Ett år senare känner jag att det fortfarande gör ont i ryggen och blir orolig, jag och mamma ringer upp doktorn i Göteborg och ber om en tid. 

Väl där nere och bilder är tagna så får vi reda på att en skruv har låtsas ifrån ryggraden ( ryggen opererades med en titan stav lika lång som två blyertspennor och sedan 15 skruvar. ) en operation fick göras igen och mardrömmen fick åter igen gå igenom , denna gång en aning lindrigare.

Åh, jag kan hålla på hur länge som helst med alla detaljer men mer än så här orkar jag inte nu. 

Men nu har ni fått höra en tid att mitt liv som göra mig ledsen, stolt , upprörd och glad på samma gång. 

Idag är jag fruktansvärt stolt över att jag gått igenom allt detta, mycket tårar men det var det verkligen värt.

under läkningstid på sjukhuset!